Bon soir

Såväl La Gallerie som Le Bar på Four Seasons var full, så det blev inget hundrakronorste denna vecka. Istället tänkte vi sätta sprätt på vår insparade mindre förmögenhet på en thailändsk liten restaurant längre ner på vår gata ikväll. För tillfället ligger vi dock båda i sängen och njuter av söndagslugnet. Det är en rätt speciell känsla man får här på söndagar. Eftersom det väntar dryga böter för den näringsidkare som vågar trotsa den franska lagen och håller öppet på söndagar förblir det mesta stängt. Men igår var det lördag. Solen sken, och vi rände runt på stan hela dagen.

Tänkte att vi skulle svänga förbi en bank lite snabbt och skaffa franska bankkonton, samt på lika smidigt vis införskaffa kontantkort till mobilen. Icke. Att ringa och sms:a i Frankrike är en alltför dyr historia för att jag ska vilja ha något med det att göra. Kan ju lägga pengarna på vettiga saker istället. Som skor till exempel. Och svenska mobilräkningar. Ett steg fram, två steg tillbaks... Bankerna visade inte heller sin vänliga, öppna sida direkt. De var stängda. Attans. Möjligtvis är det franska bankväsendet fortfarande i chock efter avslöjandet i veckan... en av de största bankerna har blivit blåst på närmare 50 miljarder kronor. Man kan ju gråta för mindre.

I övrigt har denna vecka minst sagt varit något utöver det vanliga. Ambassaden känns redan som hemma och alla som jobbar där är jättetrevliga. Jag har fått ett eget arbetsrum med gigantiska fönster och utsikt över vackra parisiska hus. Jag har gått på fler möten än vad jag sammanlagt någonsin gått på, och så har jag förstås blivit mästerlig på högtidlig myndighetsfranska och behöver aldrig hjälp med rättstavning eller dylikt. Nej, nej.

Jo, såklart. Men allt jag fått göra hittills har varit jättekul och jag lär mig så mycket nytt varje dag att jag stupar i säng klockan tio, helt slutkörd. Så, efter min första vecka i Paris kan jag konstatera att jag är otroligt nöjd med min nya tillvaro. Det enda sorgliga är att vårt boulangerie förstås är stängt idag och att vi därför inte kan köpa bakelser... eh, baguetter, menar jag. Fiberberikade, fullkorn såklart.

Tur att vi snart har två födelsedagar att fira i alla fall!

Hemma på rue de la Verrerie

Nu är vi hemma. Vi bor på rue de la Verrerie, i världens vackraste lilla lägenhet. Mina parfymer står uppradade på öppna spisen och smyckena ligger på ett kungligt kakfat i kristall. Très chic.

Igårkväll blev vi hembjudna till paret som vi hyr av, Claude och Philippe. Deras lägenhet är, precis som vår trappuppgång, som ett sagonäste. Slingerväxter, tavlor och prydnadssaker överallt, en fantastisk himmelsäng och böcker från golv till tak. De bjöd på kvällsbuffé med allt som hör till, inklusive två flaskor vin och punch. En annan gäst som också verkade mycket nöjd med kvällen var Berlingo.

Denna lilla godbit är ingen mindre än Saint-Exupérys barnbarns lilla misse. Saint-Exupéry är, som ni väl alla vet, författaren till le Petit Prince och Frankrikes mest älskade barnböcker. Petit Prince är dock en rätt sorglig historia, och vore den inte förklädd med såpass galet söta teckningar och diverse omskrivningar så skulle väl varenda fransman vara lagd åt det gravt melankoliska hållet. Däremot är jag säker på att Saint-Exupéry har varit med och bidragit till fransmännens gedigna intresse för filosofi. Jesus hade nog också ett finger med i spelet, för visst var det han som lärde dem göra vin av vatten? Så nu sitter de här, i tolvgradig värme i mitten av januari, och dricker vin och njuter av söndagslugnet på Les philosophes.

Själva promenerade vi ner till Île Saint-Louis och tog en kaffe. Så kan det gå, när lyxradarn är på!

Mörkret sänker sig över hustaken utanför våra fönster, så snart är det väl dags att ge sig ut på stan igen. Imorgon börjar det stora äventyret på ambassaden, så nu ska jag njuta helhjärtat av den lilla ledighet som bjuds. Bisou, à plus!