Ljuva morgonstund. Att sova med fråndragna gardiner så att man vaknar av att morgonljuset kittlar bakom ögonlocken. Att slås av tanken att hela dagen ligger framför en och inga måsten existerar i hela världen. Att upptäcka att man trots allt tog mod till sig och klippte lugg dagen innan.

Det var ingen körträff igårkväll, istället spenderade vi tiden i sängen med ost, baguette och schack. Låg och tänkte på katter. Önskar att jag hade mer kattityd, det vill säga (paradoxalt nog) styrka att bara ligga och slöa mer. Jag är nog inte ensam om att få dåligt samvete när jag bara ligger och blundar. Jag borde ju åtminstone tänka på något vettigt... Något vettigare än hur många som kommer att oroa sig för mig och tro att jag är olycklig eller så. Nej, att ligga och kura ihop sig och bara blunda, släppa alla tankar och bara känna lugnet nere i magtrakten, det är min nya yoga.

Snart kommer en bunt vänner ner på besök! Emilia och jag ska gå på konsert, hurra hurra! Dessutom har jag gått och spanat in ett femtontal restauranger som jag tänkt skulle passa perfekt att ta med dem till, så det får väl bli både brunch, lunch, middag och fyllekäk ute. Teddy och jag hittade ett vietnamesiskt hål i väggen på väg hem från en bubbelkväll på Île St Louis. Deras grillade anka räddade vår natt.

Börjar du bli törstig? Då föreslår jag att vi tar ett glas nere på hörnan.

Sen går vi vidare och möter världen!

Hemma igen i mitt älskade Paris. Försökte fånga in den ljuva känslan men befarar att om jag studerar den alltför närgående så kommer jag att finna en inte alltför smickrande nostalgisk och romantiserande kärna runt vilken jag stickat en duvblå, lavendeldoftande och värmande halsduk. Men varm i hjärtat är jag hursomhelst varm och jag låter känslan fånga mig istället för tvärtom.

Vårt hem är sig likt bortsett från ett nytt överkast på sängen och den förvandling vår dystra bäddfåtölj från IKEA genomgått; numera har vi istället en orientalisk högklassig divan att vila oss på mellan cafébesöken. Berlingo sussar sött vid mina fötter och eftermiddagssolen för en tynande tillvaro bakom de massiva höstmolnen. Löven har börjat falla och jag jublar, äntligen en anledning att tända ljus i varje mörk vrå och dra sig tillbaka i sängen med en kopp te och lyssna på Mamas and the Papas Dedicated to the one I love.

Ändå – så fylld av förhoppningar och upptäckarlusta. Vill ut och känna, lukta och smaka på varje outforskat gathörn snarast! Ni får gärna följa med.

Le temps passe vite

På grund av allmän lättja har här inte skrivits något på år och dag. Jag kommer även att hålla det kort ikväll eftersom alternativet vin-på-en-gaybar lockar alltför mycket.

Vill dock i all hast påpeka att de senaste veckorna kantats av diverse invigningar med bubblig champagne och snitsiga snittar. Allt går enligt planerna (det vill säga framåt, uppåt), och i veckan kommer jag (lilla jag!) att skicka in min första rapport till UD.

Har för övrigt några bilder att visa. Lättare att ladda upp en bild än att skriva 1001 ord, right, så jag låter er njuta själva nu!

A votre santé!

Paris en fleur

Lycka är att få inte en, utan tio ballonger!

Lycka är att kunna ta ett så fint kort

Lycka ser ut så här

En kaffe tack... och ett ägg. Salt, ja tack.

Au printemps...

Alla har väl ett eller annat soundtrack till sitt liv... vare sig man har bestämt sig för någon speciell låt eller ej så finns det en melodi för var och en som kan lyfta en när saker och ting känns tunga och allting går emot en, eller som ger en sjukt mycket spill over-glädje när man redan är på topp. Min låt har stått på repeat i mitt huvud sedan i torsdags och livet känns lätt som en spetsduk!

Våren kom, inte på min födelsedag men väl dagen efter. Körsbärsträden står i blom och folk rastar sina hundar i bara linne. Solen strålar in i alla fönster och tinar alla spända ansikten, folk är märkbart gladare och stan svämmar över av soldyrkande cafégäster. Det spritter i benen även på oss, och efter gårdagens mycket avancerade barrunda längs canal Saint Martin skuttade vi idag ut på nya äventyr längre västerut; Bois de Bologne. När vi kom fram till vattnet satte vi oss och tittade kärleksfullt på alla gulleungar med mörka lockar som sprang omkring vid strandkanten och reagerade blixtsnabbt på varje kodak-moment som uppenbarade sig i form av roddbåtar med kärlekspar och cockerspaniel i.

Men nu! Nu ska vi ut och äta marockanskt! Hittade en pärla ovanför Bastille igår, fylld av färger, mosaik och pool (!) där vi ska äta oss mätta på gotteligottmat.

A +!

Regntunga skyar

Regnet smattrar mot takfönstret på fjärde våningen. Jag hämtar dagens tredje kopp kaffe och går ner till mitt rum igen. Svenska flaggan hänger slak på stången ute på gården och det fåtalet människor som tvingats ut i kylan går med slokande huvuden och uppfällda kragar. Mig gör det dock inget. Kaffet sprider både värme och pigghet i kroppen och under skrivbordet har jag installerat ett litet element. Mitt pärlemorskimrande, volangförsedda paraply står i glad givakt vid dörren, ivrigt viftande på svansen. Det vill helt uppenbart ut och gå i detta av paraplyer så uppskattade väder. Själv skakar jag dock beklagande på huvudet och påpekar att det faktiskt finns tid för förnöjelse av sådant slag just nu. Plikten kallar och det är dags för dagens andra möte.

A bientôt.

Bon soir

Såväl La Gallerie som Le Bar på Four Seasons var full, så det blev inget hundrakronorste denna vecka. Istället tänkte vi sätta sprätt på vår insparade mindre förmögenhet på en thailändsk liten restaurant längre ner på vår gata ikväll. För tillfället ligger vi dock båda i sängen och njuter av söndagslugnet. Det är en rätt speciell känsla man får här på söndagar. Eftersom det väntar dryga böter för den näringsidkare som vågar trotsa den franska lagen och håller öppet på söndagar förblir det mesta stängt. Men igår var det lördag. Solen sken, och vi rände runt på stan hela dagen.

Tänkte att vi skulle svänga förbi en bank lite snabbt och skaffa franska bankkonton, samt på lika smidigt vis införskaffa kontantkort till mobilen. Icke. Att ringa och sms:a i Frankrike är en alltför dyr historia för att jag ska vilja ha något med det att göra. Kan ju lägga pengarna på vettiga saker istället. Som skor till exempel. Och svenska mobilräkningar. Ett steg fram, två steg tillbaks... Bankerna visade inte heller sin vänliga, öppna sida direkt. De var stängda. Attans. Möjligtvis är det franska bankväsendet fortfarande i chock efter avslöjandet i veckan... en av de största bankerna har blivit blåst på närmare 50 miljarder kronor. Man kan ju gråta för mindre.

I övrigt har denna vecka minst sagt varit något utöver det vanliga. Ambassaden känns redan som hemma och alla som jobbar där är jättetrevliga. Jag har fått ett eget arbetsrum med gigantiska fönster och utsikt över vackra parisiska hus. Jag har gått på fler möten än vad jag sammanlagt någonsin gått på, och så har jag förstås blivit mästerlig på högtidlig myndighetsfranska och behöver aldrig hjälp med rättstavning eller dylikt. Nej, nej.

Jo, såklart. Men allt jag fått göra hittills har varit jättekul och jag lär mig så mycket nytt varje dag att jag stupar i säng klockan tio, helt slutkörd. Så, efter min första vecka i Paris kan jag konstatera att jag är otroligt nöjd med min nya tillvaro. Det enda sorgliga är att vårt boulangerie förstås är stängt idag och att vi därför inte kan köpa bakelser... eh, baguetter, menar jag. Fiberberikade, fullkorn såklart.

Tur att vi snart har två födelsedagar att fira i alla fall!

Hemma på rue de la Verrerie

Nu är vi hemma. Vi bor på rue de la Verrerie, i världens vackraste lilla lägenhet. Mina parfymer står uppradade på öppna spisen och smyckena ligger på ett kungligt kakfat i kristall. Très chic.

Igårkväll blev vi hembjudna till paret som vi hyr av, Claude och Philippe. Deras lägenhet är, precis som vår trappuppgång, som ett sagonäste. Slingerväxter, tavlor och prydnadssaker överallt, en fantastisk himmelsäng och böcker från golv till tak. De bjöd på kvällsbuffé med allt som hör till, inklusive två flaskor vin och punch. En annan gäst som också verkade mycket nöjd med kvällen var Berlingo.

Denna lilla godbit är ingen mindre än Saint-Exupérys barnbarns lilla misse. Saint-Exupéry är, som ni väl alla vet, författaren till le Petit Prince och Frankrikes mest älskade barnböcker. Petit Prince är dock en rätt sorglig historia, och vore den inte förklädd med såpass galet söta teckningar och diverse omskrivningar så skulle väl varenda fransman vara lagd åt det gravt melankoliska hållet. Däremot är jag säker på att Saint-Exupéry har varit med och bidragit till fransmännens gedigna intresse för filosofi. Jesus hade nog också ett finger med i spelet, för visst var det han som lärde dem göra vin av vatten? Så nu sitter de här, i tolvgradig värme i mitten av januari, och dricker vin och njuter av söndagslugnet på Les philosophes.

Själva promenerade vi ner till Île Saint-Louis och tog en kaffe. Så kan det gå, när lyxradarn är på!

Mörkret sänker sig över hustaken utanför våra fönster, så snart är det väl dags att ge sig ut på stan igen. Imorgon börjar det stora äventyret på ambassaden, så nu ska jag njuta helhjärtat av den lilla ledighet som bjuds. Bisou, à plus!